En dröm
Kategori: Drömmar
Jag var 18 år när han såg mig första gången, på något sätt visste han att han behövde mig.
Han stal mig från allt jag visste, skolan, min familj. Jag hatade honom och förstod inte varför han skulle kidnappa mig, om han hade tänkt ha mig som gisslan så kunde han glömma det, min familj hade inga pengar.
Han berättade att om jag hade sett mig ur hans perspektiv skulle jag förstå, för han älskade mig.
Anders hette han, han trodde han var en helt vanlig man tills han såg mig.
Han skulle vara snäll mot mig och han sa att han aldrig skulle göra mig illa. Jag visste inte vad jag skulle känna, så jag satte mig på hans golv och kurade ihop mig till en boll.
Det gick några månader innan jag fick veta att vi befann oss långt ifrån min hemstad. Han tog hand om mig som en vän i nöd, vi blev vänner men samtidigt kände jag att vi kanske inte var det just p g a kidnappningen.
Jag berättade för Anders om mina sorgsna tankar om frisk luft och sol och frihet, han fick ett uttryck av sorg och tog mig ut på en promenad. Det var sensommar nu.
Jag frågade mig själv varför detta händer, och såg upp på hans bekanta ansikte när han inte märkte. Han var vacker i ljus. Han var visserligen stubbig av några dagars skäggväxt och hans hår var kaos, men han såg vuxen och snäll ut.
Promenader kom nu regelbundet och snart fick jag t.o.m följa med och handla.
Hur kan han lita på att jag inte springer ifrån och letar hjälp, tänkte jag. Jag skulle inte kunna göra det mot honom, kanske känner han det.
Det som jag oroat mig för så länge hände tillslut, vi blev förälskade i varandra. Jag tyckte däremot inte det var som ett s. k. stockholmsyndrom, vi var som två vänner som bara råkade bli det. Anders tog ju hand om mig, vi bråkade men vi tyckte om varandra.
Jag tänkte inte mer på att jag var kidnappad, för det kändes som att det inte hade hänt och jag var ju hos honom frivilligt.
Nu vågade vi göra allting som par gör.
Jag rotade lite i kökslådor efter en slev så jag kunde laga mat, och där någonstans hittade jag min telefon som jag hade gett till honom ofrivilligt i början. Han var ute på ärende så jag startade telefonen i smyg för att minnas lite av mina vänner.
I en annan del av landet, i min hemstad, sattes en signal igång i en maskin som hjälpte polisen att hitta kidnappade genom deras mobiltelefoner, och nu fick polisen veta att min telefon var igång.
Det kontaktade mina föräldrar och berättade händelsen, de grät och frågade om det går att hitta mig.
Polisen svarade att det går att hitta gsp-kordinationer om man lyckas få fram ett samtal till telefonen.
Plötsligt ringde telefonen och utan att tänka mig för svarade jag.
Min mors gråt och försök till att få fram något att säga hördes. Jag kände mig plötsligt som ett litet barn som tappat bort min mamma i en folkmassa och sen hittat henne. En stor klump av ångest bildades i svaljet. Jag visste inte vad jag skulle säga.
Kom hem, krystade hon fram mellan hulkningarna, vart är du någonstans?
Jag svarade inte och la på samtalet. Det får inte hända något med Anders, de kommer ta honom ifrån mig om jag säger något. Jag stängde av telefonen igen för säkerhetens skull och gömde den i lådan där jag hittat den.
Maten blev klar, Anders kom hem och allt var som vanligt. Men jag kunde inte hålla det inne längre så jag berättade vad som hade hänt och tårarna rann som floder ner för mina kinder. Han tittade på mig, den ledsna, oroliga och ångestfyllda blicken han hade gick inte att missa. Jag bad honom om förlåtelse och sa att vi kan rymma, ja vi kan rymma någonstans.
Han stal mig från allt jag visste, skolan, min familj. Jag hatade honom och förstod inte varför han skulle kidnappa mig, om han hade tänkt ha mig som gisslan så kunde han glömma det, min familj hade inga pengar.
Han berättade att om jag hade sett mig ur hans perspektiv skulle jag förstå, för han älskade mig.
Anders hette han, han trodde han var en helt vanlig man tills han såg mig.
Han skulle vara snäll mot mig och han sa att han aldrig skulle göra mig illa. Jag visste inte vad jag skulle känna, så jag satte mig på hans golv och kurade ihop mig till en boll.
Det gick några månader innan jag fick veta att vi befann oss långt ifrån min hemstad. Han tog hand om mig som en vän i nöd, vi blev vänner men samtidigt kände jag att vi kanske inte var det just p g a kidnappningen.
Jag berättade för Anders om mina sorgsna tankar om frisk luft och sol och frihet, han fick ett uttryck av sorg och tog mig ut på en promenad. Det var sensommar nu.
Jag frågade mig själv varför detta händer, och såg upp på hans bekanta ansikte när han inte märkte. Han var vacker i ljus. Han var visserligen stubbig av några dagars skäggväxt och hans hår var kaos, men han såg vuxen och snäll ut.
Promenader kom nu regelbundet och snart fick jag t.o.m följa med och handla.
Hur kan han lita på att jag inte springer ifrån och letar hjälp, tänkte jag. Jag skulle inte kunna göra det mot honom, kanske känner han det.
Det som jag oroat mig för så länge hände tillslut, vi blev förälskade i varandra. Jag tyckte däremot inte det var som ett s. k. stockholmsyndrom, vi var som två vänner som bara råkade bli det. Anders tog ju hand om mig, vi bråkade men vi tyckte om varandra.
Jag tänkte inte mer på att jag var kidnappad, för det kändes som att det inte hade hänt och jag var ju hos honom frivilligt.
Nu vågade vi göra allting som par gör.
Jag rotade lite i kökslådor efter en slev så jag kunde laga mat, och där någonstans hittade jag min telefon som jag hade gett till honom ofrivilligt i början. Han var ute på ärende så jag startade telefonen i smyg för att minnas lite av mina vänner.
I en annan del av landet, i min hemstad, sattes en signal igång i en maskin som hjälpte polisen att hitta kidnappade genom deras mobiltelefoner, och nu fick polisen veta att min telefon var igång.
Det kontaktade mina föräldrar och berättade händelsen, de grät och frågade om det går att hitta mig.
Polisen svarade att det går att hitta gsp-kordinationer om man lyckas få fram ett samtal till telefonen.
Plötsligt ringde telefonen och utan att tänka mig för svarade jag.
Min mors gråt och försök till att få fram något att säga hördes. Jag kände mig plötsligt som ett litet barn som tappat bort min mamma i en folkmassa och sen hittat henne. En stor klump av ångest bildades i svaljet. Jag visste inte vad jag skulle säga.
Kom hem, krystade hon fram mellan hulkningarna, vart är du någonstans?
Jag svarade inte och la på samtalet. Det får inte hända något med Anders, de kommer ta honom ifrån mig om jag säger något. Jag stängde av telefonen igen för säkerhetens skull och gömde den i lådan där jag hittat den.
Maten blev klar, Anders kom hem och allt var som vanligt. Men jag kunde inte hålla det inne längre så jag berättade vad som hade hänt och tårarna rann som floder ner för mina kinder. Han tittade på mig, den ledsna, oroliga och ångestfyllda blicken han hade gick inte att missa. Jag bad honom om förlåtelse och sa att vi kan rymma, ja vi kan rymma någonstans.
Han tyckte det var bäst om jag tog tåget hem innan det kom poliser och tog mig ifrån honom. Jag sa att det var tvärtom, dom kommer ta honom ifrån mig. Vi stod på stationen och kysstes, grät och kramades.
Jag klev på tåget, satte mig på ett säte och såg honom vinka till mig genom fönstret och sen gå dårifrån. Tåget skulle inte rulla än förrän 10 minuter.
Det blev 1 minut till avgång. Panik stormade i mitt huvud och i bröstkorgen, jag ville verkligen inte lämna honom såhär så jag rusade ut från tåget och kollade om han var kvar någonstans på stationen, men såg honom inte. Jag började jobba mot det enda stället jag egentligen visste om, hans lägenhet.
Dont mobb me, okej? Det var så drömmen gick till och jag la till lite för att det skulle gå att berätta..
Also, slutet blev avskuret eftersom jag hann vakna innan det slutade på riktigt, ahh så frustrerande! Men en dag kanske jag gör en novell av detta, hähä. Kanske t.o.m blir det en kortfilm. Ojojoj.
Det här är två kandidater för rollen som kidnapparen ( i swear, jag valde inte själv, jag vet for a fact att kidnapparen såg ut såhär) :
